Målaren Åke Nilssons berättande konst är fylld av ett kompromisslöst allvar. Den är laddad med en distinkt teckning, målerisk glädje, färgfantasi, en stor nyfikenhet och inte sällan en portion humor. I bilder från det tidiga 1960-talet är det tydligt på målningar som ”Kvinnor bland kuddar” från 1965. Redan där finns det allvarliga draget, och målarglädjen som inte låter sig grumlas. Rött – Vitt – Blått – Rosa – Svart i stora sjok ställda mot varandra. Bortom konventioner har han låtit sin färg breda ut sig i stora rytmer och bli så kraftigt uttrycksbärande att den närmat sig visionär hetta och fått romantiska övertoner. Här märks också en pendling mellan abstraktion och realism som fortsatt genom hans konstnärskap.
Det är påtagligt hur nya motivkretsar har kommit till beroende på var ÅN bott. Han har sökt, vrängt och grävt i sina nya boendemiljöer och hittat nya vägar. Efter ett tag har det kommit ett flöde av motiv från det nya han haft kring sig. Det är därför följdriktigt att organisera en sådan här ”retrospektiv visning” inte enbart efter årtal utan att även understryka boplats. Göteborg – Östad – Hovs Hallar – Lund…
Nilsson har ofta låtit samtid och debatt befrukta sin konst och inte väjt för det som kan verka chockerande eller frånstötande. Hans bildvärld skildrar en verklighet som vi inte kan komma undan. Åke visar på glipor, hål i tillvaron där vi får möjlighet att kika in i andra världar – andra sätt att se. Där står människans värde och värdighet ofta på spel – hon var och är utsatt.
Människor i träd har varit symboler för utslagning och maktlöshet. I intryck av förtryck från ex Chilemilitärernas kupp kläddes förtryckare i hundmasker eller fick huvudlöst gå omkring som Huvudjägare från 1974. Ibland har han uttryckt sig tämligen realistiskt men oftast i symbolisk form. Det känslomässiga har fått stort spelrum i ett subjektivt färgat måleri som testat realismens gränser. Makthavare utan kontakt med konsekvenserna av sina beslut har dykt upp som i bilder som Maskerad (1975).
I mardrömslika målningar med ett påtagligt fantasteri syns deformerade, offrade individer som mutageneffekterna firat sina triumfer med. I en sådan släpade osannolika varelser med svarta kåpor och med chockrosa eller gröna utdragna ”näbbar” ett missfoster likt eldens demon salamandern. I en annan tågade dödens bud, som Gycklare, i ett glödande rött landskap belysta av en blekt flämtande sol. I ”Till minne av Tjernobyl” från 1986 står döden likt dödsur och ”tickar” sin radioaktivitet. Ser dödens budbärare inte lite sarkastiskt illmariga ut? Skämtar de med oss?
Denna typ av målningar bygger tydligt på dramatiska kontraster, en ohämmad, från och till exalterad fantasi som gestaltar udda och irrationella sidor av mänskligt liv. Trots pessimismen i många av de här målningarna finns där en påtaglig skönhet i färgernas intensitet och dekorativa makt.
Ofta har ett livgivande ljus eller en pockande färg gett hopp i de stilleben som allt sedan Valandstiden på 1950-talet varit en mycket betydelsefull del i hans konstnärskap. I sådana målningar har vardagens ibland oansenliga ting som några garnnystan, potatis eller sjok av tyg varit motiv. Vid några tillfällen var apelsiner, som till synes av ren tillfällighet råkade ligga i ett fönster i januaris kalla sol, motiv.
Uppställningar har ofta syftat till massverkan och han har sällan lyft fram enstaka föremål eller objekt. Målningarna har syftat till att gestalta en monumental helhetsverkan.
Under en period målade ÅN fåglar. Befriad från direkt naturiakttagelse lät han de uppstoppade fåglarnas skönhet få luft under vingarna och ”lyfta” i öververklig prakt. Åke Nilsson brukade plocka stenar under sina promenader i Hovs Hallar, och som den målare han är kunde han inte låta bli att måla på stenarna då han kom hem. Dessa målade stenar användes sedan som motiv i stillebenmåleriet. Dessa bilder fick titlar som ”Målade stenar” 1995. Tala om målare! Men även mer klassiska vanitasymboler som skallar har varit motiv i hans stillebenmåleri som i ”Hemma hos” från 1972.
I sina landskapsmålningar har han också dragit ytterliga konsekvenser. Färgen strömmar där mot dig och förstärker landskapets dramatik. Han har ofta behandlat den så fritt att vissa målningar nästan kan framstå som abstrakta. Gult – Rött – Grönt – Blått. Detta är påtagligt i målningar av det udda, hisnande vackra landskapet vid Hovs Hallar. Flytten till Lund 2000 visar ånyo hur ÅN på ett påtagligt sätt målar sin vardag. Nu i Lund finns inte längre storlinjiga landskap som i Hovs Hallar. De höga himlarna där har ersatts av stadens hårt tuktade trädgårdslandskap. Det naturliga landskapets åldrade mjukhet har ersatts av påträngande formelement, färgade av neon och reklamvärldens syntetiskt aggressiva budskap. De här figurativa motiven har drivits dithän att de fått ett närmast abstrakt uttryck. Trots detta är det en mycket stark känsla av natur som strömmar mot oss. I bilder kallade ”Himlafenomen” från 2004 inträffar återigen märkliga händelser. Under extatiska natthimlar förefaller den vegetativa världen ta animalisk gestalt. Allt kött är hö och allt hö är kött.
I badhus och på Spa exponeras våra kroppar avklädda sina sociala roller. I en serie bilder från 2005 har ÅN på ett ömsint, lätt humoristiskt och kanske milt ironiskt sätt skildrat detta. En av målningarna kallas ”Systrar” en annan ”Klassträff i badhuset” en tredje ”Skumbad”.
Färgen är ÅN:s mest betydelsefulla uttrycksmedel. I hans breda motivvärld bär den det berättande, starkt emotionella innehållet som ofta pendlar mellan hopp och förtvivlan. Modigt låter han form och färg påverkas av känslor, attityder och åsikter. Genom sitt syntetiserande – summerande målningssätt skapar han stora hela färgplan, formrim och en dekorativ yta då han försöker utröna måleriets hemligheter. Inom sig bär den processen en pockande längtan efter liv och försoning. Åke Nilsson vill stå på de svagas sida!